Tre timmar om Pink Floyds 70-tal

För Nongratas räkning har Jannik Svensson och jag spelat in tre avsnitt om Pink Floyd och deras musik. Vi börjar med deras debut 1967 och landar i The Wall från 1979.

https://poddtoppen.se/podcast/1463215688/samtal/den-stora-pink-floyd-specialen-del-1

https://poddtoppen.se/podcast/1463215688/samtal/den-stora-pink-floyd-specialen-del-2

https://poddtoppen.se/podcast/1463215688/samtal/den-stora-pink-floyd-specialen-del-3

Mycket nöje!

Avstånd mellan uppföljare och deras betyg

Hur tätt släpps filmers uppföljare? Och hur populära är de? Jag har tittat på några trilogier, tetralogier och några filmserier med fler än fyra filmer. Trilogier:

Tetralogier:

Och några filmserier med fem eller flera delar:

Så hur har dessa tagits emot? Det är kanske den mest viktiga informationen för den som vill avgöra om det är värt att köpa biljett till nästa film i serien. Så här populära är filmerna i trilogierna, viktat mot övriga delar i serien:

Det verkar som att både Göta kanal och Exorcisten är särskilt populära i sin första del jämfört med uppföljarna. Så här ser populariteten ut för tetralogier:

The Crow och Highlander verkar ha lidit en hel del av att ha uppföljare, medan både Toy Story och Alien verkar ha klarat det ganska bra. Så här ser det ut för långkörarserierna:

Om man tittar på samtliga filmer ovan, hur mycket betyget har förändrats från första till andra delen, kan vi konstatera att några filmer, inte minst Ster trek, Mad Max och Terminator har en del två som är bättre än del ett, medan uppföljaren till Exorcisten var en besvikelse för publiken.

Last Christmas, Radio ga-ga

Nu när vi behöver höra Last Christmas av Wham! tre gånger om dagen under en månads tid, kanske någon under någon av lyssningarna tänker att trummorna låter ungefär som det episka soundet på Radio ga-ga av Queen. Det finns såklart skäl till det.

Under det tidiga 1980-talet hade trummaskinen blivit något av ett instrument att räkna med inom pop-branschen. Tidigare var det mest synthare som intresserade sig för detta instrument. Något som Wham! och Queen hade gemensamt var att de gärna använde sig av syntetiska instrument, utan att direkt företräda musikstilen synth – särskilt inte Queen som aktivt tog avstånd från elektroniska instrument under sina första år av karriären.

Den första skiva Queen hade synthpålägg på var The Game (1980) men har sedan dess använt synthar väldigt flitigt, och gärna trummaskin på ett par låtar per skiva, dock inte på The Game – Another one bites the dust är en s.k. drum loop, som spelades in akustiskt med Roger Taylor bakom trumsetet.

Och något som utmärker musiker som inte är synthare, är att det är lättare att identifiera vilka syntetiska instrument som är i bruk, för icke-synthare tenderar att inte maskera sina instrumentval lika väl som riktiga synthare gör. Riktiga synthare kan rent av tänka sig att designa sina egna instrument, för att vara unika på allvar. Därför är det enkelt att höra att både Last Christmas och Radio ga-ga använder samma fabrikat av trummaskin. Under den här tiden var det Linn Electronics som ägde marknaden för trummaskiner.

Last Christmas använde LinnDrum (1982) som var laddad med 8-bitarssamples. När man pratar om digitalt ljud så avgör antalet bitar impulsstegen och frekvensen (35 KHz) samplingstätheten. Så mycket som möjligt av båda är önskvärt, och idag brukar digitala instrument jobba med 16-24 bitar och 44-48 KHz, men det är precis lika viktigt att de impulser (själva slaginstrumenten) som lagras håller god kvalitet och kan återges utan störningar.

Radio ga-ga är marginellt äldre än Last Christmas, men är uppbyggd med en enklare trummaskin, nämligen Linn LM-1 (1980). Linn LM-1 var en stor enhet som kostade dubbelt så mycket som en LinnDrum, men den kunde bara återge ljud i 28 KHz. Det är lite svårt att avgöra om det verkligen är samma sampling som utgör virveltrumman i de olika låtarna, för equalizer och effekter kan göra så mycket för med ett ljud, men troligtvis är det så.

Trummprogrammeringen i Radio ga-ga gjordes av Roger Taylor i sin hemmastudio och låten var avsedd för en av hans soloskivor. Efter att John Deacon skrivit ett basarrangemang och Freddie Mercury omkonstruerat låten, insåg han att den kunde bli en framgång med Queen. Han medverkade inte i inspelningen, utan lät Freddie Mercury och Fred Mandel bygga upp och spela in låten. (Att stuva om i Roger Taylors låtar medan han var frånvarande blev något av en vana för Freddie Mercury, vilket inte minst märks på A kind of magic – original/albumversion.)

Roger Linn, som designade Linn LM-1 och LinnDrum, fick en Grammy 2011 för sin insats för musikindustrin.

Rick Beato: Varför gillar inte boomers pop?

Boomers gillar inte pop-musik. Musikern Rick Beato har en YouTube-kanal som han bl.a. använder för att lägga ut listor. Nyligen hade han en live stream där han presenterade en sammanställning (från chatt-diskussioner) om orsakerna bakom boomers ogillande av pop. Här är sexpunktslistan, med mina kommentarer.

  1. Inga tempovariationer. Modern musik tenderar att hålla ett och samma tempo genom hela stycket, utan accelerationer eller inbromsningar. Det ger inget utrymme för hörsamhet för vad en del behöver, och sänker dynamiken.
  2. Repetitiva ljud. I princip alla pop-låtar använder ungefär samma uppsättning av fabriksljud. Att vara musikproducent idag är onekligen en lat mans jobb. Förr kom flera ljud från analoga källor, som t.ex. mikrofoner.
  3. Inga tonartsförändringar. Förutom detta är antalet ackord väldigt lågt (runt fyra), och alla ackord ligger inom tonarten i fråga. Ett bra exempel på enkla tonartsvariationer måste vara vers två i “The show must go on” av Queen, som lyfter låten enormt.
  4. Ingen dynamisk variation. De amplitudförändringar som hörs i modern musik är en kompressor som låter ett instrument dränka ett annat. Boomers gillar musik där en musiker ibland kan smyga med sitt instrument.
  5. Enkla melodier. Modern musik tenderar att bygga kring en enkel “hook”, men melodierna är inte särskilt nyskapande, komplicerade eller intressanta. Ofta handlar det om några noter som är staplade på varandra.
  6. Auto-tune. Rösten blir alldeles för robot-lik och dynamiken som sångaren bidrar med till musiken, försvinner helt. Auto-tune gör ett bra jobb för en dålig sångare, men ett katastrofalt jobb för vem som helst som faktiskt kan sjunga.

Min uppfattning är att en musikkonsument inte nödvändigtvis är en musikintresserad person, och de känslor, det igenkännande, eller vad det nu är som musiken syftar till att försöka sälja, faktiskt fungerar. Om man inte är musikintresserad, vill säga…

Samantha Fox special double-groove multi-play pressing

Henrik Andersson har donerat maxisingeln “I surrender (to the spirit of the night)” med Samantha Fox till mig. En 12″-singel med skivnummer FOXY T6. Det som gör denna speciell anges på framsidan: Special double-groove multi-play pressing.

Det är inte helt självklart vad detta betyder, eller ens att det bara är sida två som avses. Det du kommer att märka när du spelar b-sidan av skivan, är att det ser ut som att den snurrar 90 varv per minut, men singlar (som denna) ska spelas upp i 45 varv per minut.

En vanlig LP spelas i 33,3 varv per minut, vilket innebär att det tar knappt två sekunder för nålen att flytta sig från det yttersta varvet till näst yttersta varvet. En singel snurrar 45 varv per minut, vilket innebär att samma förflyttning endast tar 1,3 sekunder för nålen att flytta sig ett varv in.

A-sidan, som är den utökade mixen av “I surrender (to the spirit of the night)”, fungerar som skivor gör mest. Ljudimpulsen ligger lagrad i ett spiralformat spår som rör sig in mot mitten. Oavsett var du lägger på nålen, kommer spiralen att fånga den, och leda den in till mitten. Detta är det normala:

Det special double-groove multi-play pressing betyder, är att det outnyttjade området på en vanlig 45-varvare har, är använt till ett spår till, innehållande samma information. Bilden visar principen. Beroende på var (eller när, eftersom armens position är statisk) du lägger på nålen, kommer antingen det ena (gröna) eller andra (röda) spåret att fånga armen och leda den till mitten. I praktiken är det slumpen som avgör.

Anledningen till att man vill ha det så här, är att slitaget på skivan kommer att vara i snitt hälften av slitaget på en vanlig skiva, eftersom du i det långa loppet kommer att spela det gröna spåret lika många gånger som det röda spåret. För den med en stor skivsamling i sin ägo är detta vanligtvis inte något stort problem, för en livstid räcker inte till särskilt många spelningar per skiva, men för en DJ som sliter på sina skivor, eller för den som råkar ha just denna låt som sin favorit, är detta något bra. (Många 7″-singlar som släppts under 80- och 90-talet har faktiskt varit av så låg kvalité att du endast kan lyssna på dem med full ljudkvalité 2-3 gånger.)

I teorin skulle man kunna ha olika information i de olika spåren, så att slumpen får avgöra vilken låt som spelas när man lägger på nålen, vilket Henrik Andersson (som donerade skivan till mig) faktiskt hävdar har gjorts.

(Jo, jag försökte komma nära med kameran och ta bilder på nålen, men för en sådan närbild har jag varken ljus eller stativ som håller måttet. Det kanske kommer längre fram.)

Musikdistribution på Rockklassiker år 2012

Jag har tittat på vad radiokanalen Rockklassiker spelade på radio under första kvartalet år 2012, alltså mellan 2012-01-01 och 2012-03-31. Eftersom kanalen spelade musik i princip dygnet runt, med undantag av lite reklampauser och annat, hann man med att spela hela 26510 låtar. Man gick ut starkt genom att spela “800 grader” med Ebba Grön som årets första låt, kl. 00:00 på nyårsdagen, och avslutade kvartalet med att spela “I’m on fire” med Bruce Springsteen strax före midnatt den 31:a mars. Här är lite statistik över de musikval man gjorde då.

Trots att hela 26510 låtar hann spelas, så hade man bara 829 låtar på spellistan under perioden i fråga. Det innebär att många låtar har spelats många gånger. Så här ser listan över de 20 mest spelade låtarna ut:

Artist                   Titel                    Antal
------------------------ ------------------------ -----
Dio                      Rainbow In The Dark        197
Dio                      Holy Diver                 192
Rage Against the Machine Killing in the name of     192
Alice Cooper             Poison                     191
Gary Moore               Out In The Fields          185
DAD                      Laugh 'n' a half           180
W.A.S.P.                 I Wanna Be Somebody        178
Jimi Hendrix             Purple Haze                177
Judas Priest             Breaking The Law           171
Sweet                    Ballroom Blitz             171
Billy Idol               Rebel Yell                 170
Midnight Oil             Beds Are Burning           170
Offspring                Self esteem                170
Ugly Kid Joe             Cats In The Cradle         170
Motorhead                Ace of spades              168
Iggy Pop                 The Passenger              166
Sounds                   Living in America          166
Ram Jam                  Black Betty                164
Red Hot Chili Peppers    Scar Tissue                164
Ebba Grön                800 grader                 162

223 låtar spelades bara en enda gång under perioden. Bland dessa hittar vi ganska prominenta låtar som “Build me up, break me down” med Dream Theater, “Young lust” med Pink Floyd, “Fight fire with fire” med Kansas, sex låtar med Deep Purple och inte mindre än sju låtar med Jimi Hendrix! Snyggt!

Om man tittar på individuella låtar tar Dio hem segern med god marginal, men han har bara sex låtar med på listan, varav i princip alla spelningar är de två som ligger först. Tittar vi på top 20 över mest spelade artister dyker Dio upp först på 19:e plats, helt utklassad av Guns n’ Roses, AC/DC och Metallica.

Artist                   Antal
------------------------ -----
Guns n' Roses             1007
AC/DC                      981
Metallica                  967
Iron Maiden                910
Nirvana                    783
Kiss                       749
Queen                      738
Bon Jovi                   717
Ebba Grön                  677
Ozzy Osbourne              599
U2                         559
Billy Idol                 481
Scorpions                  475
Red Hot Chili Peppers      464
Bruce Springsteen          448
Europe                     441
Rolling Stones             430
Green Day                  418
Dio                        408
Aerosmith                  352

Bland de 20 artister som endast spelades en gång under perioden hittar vi förvånande nog Boston, R.E.O. Speedwaggon och Cheap Trick.

Så hur många låtar var de olika artisterna representerade med på listan? Rockklassikers spellista bestod som sagt av 829 låtar under perioden, och 192 artister var representerade. 87 av artisterna hade en enda låt på listan. Bland dessa hittar vi bl.a. David Lee Roth, Genesis, Yes, Asia, Yngwie Malmsteen, Cream och Helloween. En salig blandning mellan artister som av melodiradion felaktigt betraktas som one hit wonders (t.ex. Blue Öyster Cult) och extremt prominenta artister som av någon anledning inte fick med mer än en enda låt (t.ex. 10cc).

Här är de 20 artister som fick med flest låtar på Rockklassikers spellista:

Artist                   Antal
------------------------ -----
Kiss                        36
AC/DC                       33
Bruce Springsteen           30
Metallica                   30
Van Halen                   29
Guns n' Roses               25
Iron Maiden                 21
Rolling Stones              18
Queen                       17
U2                          16
Deep Purple                 15
Jimi Hendrix                15
Black Sabbath               14
Motley Crue                 14
Motorhead                   14
Ozzy Osbourne               14
Bon Jovi                    13
Def Leppard                 13
Nirvana                     12
Aerosmith                   11

Kiss var alltså representerade med hela 36 låtar, nämligen dessa (sorterat på antal spelningar):

Titel                            Antal
-------------------------------- -----
Heaven's On Fire                   131
I was made for loving you          122
Detroit Rock City                  118
I Love It Loud                     102
Lick It Up                          87
Rock And Roll All Nite              78
God Gave Rock and Roll To You       27
God Of Thunder                       8
Love Gun                             8
Psycho Circus                        8
2,000 Man                            7
Calling Dr. Love                     7
Cold Gin                             4
Creatures Of The Night               4
Unholy                               4
Shout It Out Loud                    3
Strutter                             3
Crazy Crazy Nights                   3
Flaming Youth                        3
Do you love me?                      2
Beth                                 2
King of the night time world         2
Mr Speed                             2
I Love It Loud (Live)                2
I want you                           1
I Was Made For Loving You (Live)     1
Raise Your Glasses                   1
Rock And Roll All Nite (Live)        1
Shout It Loud (Live)                 1
Sure Know Something                  1
Sweet Pain                           1
Creatures Of The Night (Live)        1
Deuce                                1
Hotter Than Hell                     1
Great Expectations                   1
Hard Luck Woman                      1

För att samla ihop underlaget till detta blogginlägg byggde jag en s.k. web scraper i Visual Basic som fick kamma hem texten på Rockklassikers hemsida, som jag startade strax före tolvslaget nyårsafton 2011 och stängde av i början på april 2012.

Feel-bad movie: Excision

Excision is an excellent and very beautifully made movie about a seriously misunderstood girl. Pauline (AnnaLynne McCord) is living in the shadow of her sister Grace (Ariel Winter). The film portraits her breaking away from the high expectations put upon her, with a worst possible ending.

Beautiful performances from Malcolm McDowell, Traci Lords and Ray Wise!