Last Christmas, Radio ga-ga

Nu när vi behöver höra Last Christmas av Wham! tre gånger om dagen under en månads tid, kanske någon under någon av lyssningarna tänker att trummorna låter ungefär som det episka soundet på Radio ga-ga av Queen. Det finns såklart skäl till det.

Under det tidiga 1980-talet hade trummaskinen blivit något av ett instrument att räkna med inom pop-branschen. Tidigare var det mest synthare som intresserade sig för detta instrument. Något som Wham! och Queen hade gemensamt var att de gärna använde sig av syntetiska instrument, utan att direkt företräda musikstilen synth – särskilt inte Queen som aktivt tog avstånd från elektroniska instrument under sina första år av karriären.

Den första skiva Queen hade synthpålägg på var The Game (1980) men har sedan dess använt synthar väldigt flitigt, och gärna trummaskin på ett par låtar per skiva, dock inte på The Game – Another one bites the dust är en s.k. drum loop, som spelades in akustiskt med Roger Taylor bakom trumsetet.

Och något som utmärker musiker som inte är synthare, är att det är lättare att identifiera vilka syntetiska instrument som är i bruk, för icke-synthare tenderar att inte maskera sina instrumentval lika väl som riktiga synthare gör. Riktiga synthare kan rent av tänka sig att designa sina egna instrument, för att vara unika på allvar. Därför är det enkelt att höra att både Last Christmas och Radio ga-ga använder samma fabrikat av trummaskin. Under den här tiden var det Linn Electronics som ägde marknaden för trummaskiner.

Last Christmas använde LinnDrum (1982) som var laddad med 8-bitarssamples. När man pratar om digitalt ljud så avgör antalet bitar impulsstegen och frekvensen (35 KHz) samplingstätheten. Så mycket som möjligt av båda är önskvärt, och idag brukar digitala instrument jobba med 16-24 bitar och 44-48 KHz, men det är precis lika viktigt att de impulser (själva slaginstrumenten) som lagras håller god kvalitet och kan återges utan störningar.

Radio ga-ga är marginellt äldre än Last Christmas, men är uppbyggd med en enklare trummaskin, nämligen Linn LM-1 (1980). Linn LM-1 var en stor enhet som kostade dubbelt så mycket som en LinnDrum, men den kunde bara återge ljud i 28 KHz. Det är lite svårt att avgöra om det verkligen är samma sampling som utgör virveltrumman i de olika låtarna, för equalizer och effekter kan göra så mycket för med ett ljud, men troligtvis är det så.

Trummprogrammeringen i Radio ga-ga gjordes av Roger Taylor i sin hemmastudio och låten var avsedd för en av hans soloskivor. Efter att John Deacon skrivit ett basarrangemang och Freddie Mercury omkonstruerat låten, insåg han att den kunde bli en framgång med Queen. Han medverkade inte i inspelningen, utan lät Freddie Mercury och Fred Mandel bygga upp och spela in låten. (Att stuva om i Roger Taylors låtar medan han var frånvarande blev något av en vana för Freddie Mercury, vilket inte minst märks på A kind of magic – original/albumversion.)

Roger Linn, som designade Linn LM-1 och LinnDrum, fick en Grammy 2011 för sin insats för musikindustrin.

Leave a Reply

Your email address will not be published.